Det är tisdagskväll och när jag ringer så svarar han inte. Men jag vill, måste prata med honom så jag ringer om och om igen tills han svarar. Han svarar med en konstig halvviskande röst. Han låter ansträngd, som att han håller tillbaka. Jag frågar vad han gör och han säger att han tittar på fotboll, men något stämmer inte, det ekar, som att han står i ett badrum. Jag är lugn och frågar om någon är där. Och det är det kommer det fram motvilligt, men tydligen ingen som jag känner. Mer information än så ger han inte frivilligt. När han säger att han ringer imorgon istället, för att det passar bättre, så svarar jag med ett tyst okej, för chocken har inte riktigt kommit över mig än.
Hur mycket vill du veta?, frågar han när han ringer dagen därpå.
Hur mycket vill du berätta?, svarar jag.
Så han börjar berätta om allt det där jag inte är beredd att höra än. Om utgång och hemgång och kvinna efter kvinna och om sex och om tröst och om bekräftelse och om egenvärde och om att få utforska det där som han behöver utforska. Jag blir orättvist arg och ledsen och slänger på luren och ringer upp igen och tvingar ur honom mer information än han vill ge och mer än jag egentligen vill höra och jag säger saker som jag vet kommer såra bara för att det gör så ont och jag låter fulheten skölja över mig. Han är förstående och tyst och låter mig hållas och säger bara ifrån när han känner sig trampad på. Då trampar jag ännu mer, för jag vill vara elak.
Fy fan, säger jag. Och jag är skenhelig och falsk och spelar spel som är orättvisa och missvisande. Han säger att han är ledsen att det hela gör mig så ledsen. Jag säger att jag inte är ledsen utan arg. Så kommer orden som är så sanna men som ingen av oss sagt än, och det är inte jag, utan det är han, som säger det. Han säger att det är slut nu, att vi bara är vänner. Jag skrattar sådär som man bara skrattar när det gör ont och tänker, no kidding, dra åt helvete.
Det spelar ingen roll att det är jag som vill att det ska vara slut. Det spelar ingen roll att det är jag som fattat beslutet. Det spelar ingen roll att jag gör samma sak. Faktum kvarstår; mitt ego var inte beredd på att höra att jag är utbytbar, att det finns andra, att andra kan trösta när jag är borta.
När vi har lagt på ringer jag min, han som alltid finns där, han som jag ringer när jag känner mig ful/tråkig/avdankad och som alltid förstår/bekräftar/tröstar. Och han tröstar tills jag somnar, säger de där orden som jag behöver höra.
Samtidigt viskar någon långt där inne, Å, för helvete, du måste ta dig igenom det här själv, med eller utan Någon, annars hittar du aldrig Honom. Men jag lyssnar inte just nu, jag tar den enkla vägen, just för att den är enkel.
