Kontorsflirt onsdag, 31 oktober, 2007

Just nu har jag så mycket att göra på jobbet att det är helt galet. Jag springer runt, släcker bränder, pekar med hela handen och är allmänt bestämd. Vi har inte tid med demokratiska beslut just nu, och därmed blir Å enväldig diktator. Eller som min chef sa med ett stort leende på läpparna nyligen; Jag har fått höra att du har skapat en del kalabalik sedan du började… Det är bra, jag gillar rivjärn. 

Men när jag får tid att andas, när jag inte sitter i möten utan framför datorn, så kikar jag då och då bort mot min mycket snygga kollega och, hmmm, tänker på annat. Idag kom han lite överraskande med en present. Han hade fixat fram några affischer på min drömman, min jag-skulle-komma-springandes-naken-över-vilket-torg-som-helst-om-du-stod-på-andra-sidan-med-öppna-armar-man, ”min” Matt Damon. Kollegan var på väg ut genom dörren när jag kom inspringandes från ett möte, så jag hann inte tacka ordentligt. Därför skickade jag nyss iväg ett sms som löd:

Tack igen! Nu har jag något snyggt att titta på hemma också!

Så, hoppas 1) han förstod vinken, 2) han inte tog illa upp, 3) jag inte uppfattas som en fjortonåring. Hur som helst, nu har jag skickat mitt första tvetydiga sms! Way to go för en 27-åring…

Ikväll tänkte jag dessutom se om jag inte kunde flirta ”på riktigt”. Det vill säga gå fram till en för mig främmande man och inleda en konversation med baktanken att jag är lite intresserad av denne. Gäller bara att jag träffar någon sådan. Och att jag har modet att gå fram. Men jag har ju med mig Göteborgs före detta mest erfarna singel så lite pushad ska jag nog kunna bli. Jag återkommer med detaljer efteråt.

Nu är jag lugn igen måndag, 29 oktober, 2007

Helgen har varit…..precis så som jag behövde. Snabb sammanfattning:

* Ingen Stockholmsk bartender kan göra en bra Baileys Colada. Jag vet, jag testade samtliga i fredags.

* Vad är väl en bal på slottet? – En fråga jag inte kan svara på, men en natt på slottet är helt ok.

* Det finns fina Stockholmskillar. Som kan laga mat. I alla fall en. Det ger mersmak och inger hopp.

* Pannkakor på söndagar är förbannat gott.

Och nu på måndagsmorgonen sitter jag och trånar efter en extremt välklädd kollega. Har nog aldrig sett en man klä så snygg i en vit skjorta förut. Funderade på att säga något tills jag kom ihåg att:

1) Jag är hans överordnade. Kan uppfattas som sexuella trakasserier.

2) Han är upptagen.

Men god damn it, jag dreglar nästan.

Och det som äcklar mig mest: torsdag, 25 oktober, 2007

Imorgon är det fyra veckor sedan jag flyttade ut. Fyra veckor sedan han totalt bröt ihop och sa att han inte kunde leva utan mig. Det tog en och en halv vecka innan han började knulla den ena, två veckor innan den andra. Ingen kände han sedan tidigare.

Under tiden har jag knappt börjat våga flirta med nya killar. Jag har istället tröstat mig med gammalt, eftersom det är tryggt och eftersom jag vet att det är ett säkert kort. Samtidigt har jag haft dåligt samvete, skickat pengar till honom eftersom jag vet att han haft det dåligt ställt (på grund av allt festande), ringt runt till vänner och bett dem stötta honom, känt mig ful som försökt att med små steg börja gå vidare, känt mig skyldig när jag satt mig själv före honom. Jag har oroat mig, stått i beredskap för att hjälpa, fixat, donat och allmänt försökt mig på allt jag trott skulle kunna lindra hans fall.

Under tiden har han gått ut och satt på andra.

Hans rättighet, javisst, men fy fan vad det får mig att må illa.

Allt slår tillbaka torsdag, 25 oktober, 2007

Det är tisdagskväll och när jag ringer så svarar han inte. Men jag vill, måste prata med honom så jag ringer om och om igen tills han svarar. Han svarar med en konstig halvviskande röst. Han låter ansträngd, som att han håller tillbaka. Jag frågar vad han gör och han säger att han tittar på fotboll, men något stämmer inte, det ekar, som att han står i ett badrum. Jag är lugn och frågar om någon är där. Och det är det kommer det fram motvilligt, men tydligen ingen som jag känner. Mer information än så ger han inte frivilligt. När han säger att han ringer imorgon istället, för att det passar bättre, så svarar jag med ett tyst okej, för chocken har inte riktigt kommit över mig än.

Hur mycket vill du veta?, frågar han när han ringer dagen därpå.
Hur mycket vill du berätta?, svarar jag.

Så han börjar berätta om allt det där jag inte är beredd att höra än. Om utgång och hemgång och kvinna efter kvinna och om sex och om tröst och om bekräftelse och om egenvärde och om att få utforska det där som han behöver utforska. Jag blir orättvist arg och ledsen och slänger på luren och ringer upp igen och tvingar ur honom mer information än han vill ge och mer än jag egentligen vill höra och jag säger saker som jag vet kommer såra bara för att det gör så ont och jag låter fulheten skölja över mig. Han är förstående och tyst och låter mig hållas och säger bara ifrån när han känner sig trampad på. Då trampar jag ännu mer, för jag vill vara elak.

Fy fan, säger jag. Och jag är skenhelig och falsk och spelar spel som är orättvisa och missvisande. Han säger att han är ledsen att det hela gör mig så ledsen. Jag säger att jag inte är ledsen utan arg. Så kommer orden som är så sanna men som ingen av oss sagt än, och det är inte jag, utan det är han, som säger det. Han säger att det är slut nu, att vi bara är vänner. Jag skrattar sådär som man bara skrattar när det gör ont och tänker, no kidding, dra åt helvete.

Det spelar ingen roll att det är jag som vill att det ska vara slut. Det spelar ingen roll att det är jag som fattat beslutet. Det spelar ingen roll att jag gör samma sak. Faktum kvarstår; mitt ego var inte beredd på att höra att jag är utbytbar, att det finns andra, att andra kan trösta när jag är borta.

När vi har lagt på ringer jag min, han som alltid finns där, han som jag ringer när jag känner mig ful/tråkig/avdankad och som alltid förstår/bekräftar/tröstar. Och han tröstar tills jag somnar, säger de där orden som jag behöver höra.

Samtidigt viskar någon långt där inne, Å, för helvete, du måste ta dig igenom det här själv, med eller utan Någon, annars hittar du aldrig Honom. Men jag lyssnar inte just nu, jag tar den enkla vägen, just för att den är enkel.

Din giv onsdag, 24 oktober, 2007

Inte titta rätt i ögonen, inte titta rätt i ögonen, för då ser du precis vad jag tänker. Du frågar rätt ut och jag tittar bort för jag vet att om jag skulle svara ärligt så skulle du vända och gå, så jag svarar sådär nästan-ärligt kanske-ärligt i-alla-fall-inte-helt-oärligt medan jag tittar snett uppåt till höger om dig. Du ler sådär om-jag-låtsas-kan-jag-verka-säker-fast-egentligen-är-jag-så-förbannat-osäker-på-vad-du-menar-aktigt att det skär i hjärtat. Jag vet inte, säger jag, fastän jag vet precis. Och du ler och säger det är ok, fast det i själva verket inte alls är det.

Jippey! tisdag, 23 oktober, 2007

Inatt blev jag tant till en liten pojke!

49 cm och 3610 gram.

Gud, det kliar i varenda köpgen jag har. Tant Å, det låter det…

Jag mår som jag förtjänar måndag, 22 oktober, 2007

Lokalsinne – schmokalsinne fredag, 19 oktober, 2007

Hon: Hittar du till Berns?

Jag: Njae, men jag kan dra ut en karta från Eniro.

*Ring*

Jag: Jag står vid slottet, ligger Berns här någonstans?

Hon: Nej, gå tillbaka till tunnelbanan, gå åt ANDRA hållet. Du KAN INTE missa det, jag LOVAR.

20 minuter senare kommer hon och möter mig vid tunnelbanan.

Behöver jag säga att det finns en anledning till att jag äger en navigator? Fast jag är ju så fåfäng att jag vägrar gå runt med den i handen, vilket gör den ganska överflödig nu när jag inte längre har bil. Jag springer runt med kartor, men vad hjälper det när jag inte kan tyda kartor? Fast å andra sidan, att vara totalt handikappad på att hitta är ganska kul. För det finns nämligen ingenting som är så lustigt som att lyssna till människor som försöker vara pedagogiska.

Låt oss hoppa tillbaka några veckor till mitt första besök hos kiropraktorn (går två gånger i veckan efter min olycka).

Jag: Hej, jag ska vara hos dig om 5 minuter men jag hitta bara inte. Jag står vid slussen, hur ska jag gå då?

Han: Men då är du nästan här. Gå mot Gamla Stan.

Jag: *Suck*. Nu gäller det att vara väldigt pedagogisk. Jag hittar ingenstans i den här staden. Jag vill bara höra vänster/höger och vilka skyltar jag ska titta efter.

Han: Ok. Vad ser du?

20 minuter senare och 500 olika beskrivningar av skyltar som jag bara inte kan missa är jag på hans mottagning.

Om jag ska vara ärlig hittade jag aldrig i Göteborg heller, där jag ändå bodde i sju år. Men då hade jag ju mr. J, nu är jag helt utlämnad till min egen (o)förmåga. Så, jag är otroligt tacksam för min nyvunne vän taxi-Anders, en man jag numera använder nästintill dagligen, eftersom han räddar mig från allt till en billig penning.

Jag: Hej Anders, det är jag. Kan du komma och hämta mig?

Taxi-Anders: Visst, var är du?

Jag: Hmm, jag var på Berns, och nu har jag gått en bit. Jag står vid en park, förstår du var jag menar?

Taxi-Anders: Nej. Men jag kommer.

Mot mina principer men ok torsdag, 18 oktober, 2007

Ok Nini, men BARA för att det är DU som utmanar:

8 saker jag inte tänker ge någon chans:

1. Analsex

Jag vet inte, jag fattar det bara inte. Visst fan har jag varit nyfiken men när hela kroppen skriker Aj, Nej, Helvete, Ut därifrån!!! så stillas nyfikenheten ganska fort. Så nej, I’ve been in the area but I refuse to try it.

.

.

.

Okej, något mer borde jag ju komma på….

.

.

.

2. Leggings

Behövs förklaring? I would say not.

.

.

.

Hmmm.

.

.

.

3. Fjällvandring. Eller i stort sett allt överdrivet friluftsliv.

Det är bara inte min grej. Jag tycker om att titta på vackra saker, visst, men jag orkar INTE gå uppför i tre timmar för att se en sjö på avstånd.

.

.

.

Jaha, det var nog allt. Det blev inte åtta saker. Gud vad fantasilös jag är.

Rör inte min kompis torsdag, 18 oktober, 2007

Vi har levt helt olika liv. Ja herregud, så olika vi är. Men vi är lika raka, lika ärliga, lika rädda, fast för olika saker. Igår fick jag henne att skratta så hon grät:

Men gumman, det är helt magiskt att du kan vara så självsäker professionellt när du är så osäker privat.

Och jag, jag skrattar åt hennes sätt att använda ordet magiskt. Men vi skrattar med varandra, inte åt varandra, och därför har jag tagit henne till mig med hela mitt hjärta.

Idag får jag världens gulligast mail från samma person. Jag ler, tänker jaha, jag erkänner, det finns några bra Stockholmare.