Plötsligt vaknar hon, och hon är någon annan. Borta är krav, måsten, utstakade vägar och framför henne finns en vit duk.
Det är hon som har begränsat sig själv, det är hon som har satt upp omöjliga mål och lika omöjliga krav. Hon har varit sin egen största fiende.
Jag kan göra som jag vill, inser hon, så hon sträcker på ryggen och går mot framtiden med lättnad.
Att vara otrogen är att medvetet välja en väg som oundvikligen kommer såra någon. Otrohet är ingen olyckshändelse, oftast är otrohet väl planerat. Känslorna är inte väl planerade, men handlingarna är det. Och skenmanövringar för att inte bli påkommen är definitivt väl planerade.
Jag valde att gå bakom ryggen på mr J. Jag valde att göra honom illa. Jag valde att blanda in en annan man in i min röra och jag valde senare att göra honom illa. Det finns inga förskönande omständigheter kring detta. Allt var val som jag gjorde under vägen.
Varför gjorde jag då mina val? För att det var spännande, berusande, självuppfyllande, underbart, fruktansvärt, allt. Men det är viktigt att komma ihåg att jag gjorde mina val medvetet och att jag hela tiden visste om vad jag gjorde.
Jag har inga ursäkter. Jag vägrar vara skenhelig. Jag valde att vara en stor skitstövel. Jag tar ansvar för det. Så när jag säger att jag nu i efterhand har ångest för att jag gjorde två otroligt fina människor illa, så menar jag det verkligen.
Så tack för era fina ord, men i det här fallet hjälper de inte, för de stämmer inte. Jag visste vad jag gjorde, jag måste ta ansvar för mina handlingar och jag har all anledning till att ha ångest över det hela. För det må finnas många offer i en otrohetshärva, men den som väljer att vara otrogen (i det här fallet jag) är aldrig en av dem.
Fan, att ett email kan riva upp så mycket. Nu är jag tom på ord igen. Det enda som finns kvar är en bitter eftersmak i munnen och ångest över att jag gjort så fina människor så illa…
Email:
So it seems this time it is over for good.
I would have at least expected an email saying that this was a good choice, or how things are going with J, or with anyone else…
But probably it’s not that important for you…
I hope you’re ok, everything is the same here, just wasting time looking for new furniture…
In a few weeks I’ll have to start moving.
And I miss you terribly… and I wish I wouldn’t…
L
Svar:
Hi.
I’m ok. Nothing has changed since we said our goodbyes.
I hope that you are well, and that you haven’t come to hate me.
Take care,
Å
På tal om Ms.Takes skoinlägg. Igår gick jag runt här hemma med ett par nya sexy shoes. För att överhuvudtaget kunna gå runt i vissa av de par skor jag köper (de är skor för fötter utan tår) så måste de först töjas. Töjningsförfarandet går till som följer:
1. Skorna tas med stor möda och besvär på fötterna. Sittandes, framför TV:n töjer Å dem i någon timme.
2. Å börjar vandra runt i lägenheten, med stor möda och besvär, varpå skorna töjs något.
3. Å tar av sig skorna, sätter på sig vanliga strumpor, sätter sedan på sig skorna igen och börjar om vid nummer 1. Skorna töjs nu mer.
4. Å kan nu använda skorna vid högtidliga tillfällen (läs: när hon vill vara extra snygg), varpå de töjer sig lite till.
5. Skorna kan nu användas till vardags, eftersom de töjts så mycket att Å nu kan gå utan att lämnas med blodiga stumpar till fötter. Nu börjar de dock bli tråkiga och kommer snart hamna på en hylla i garderoben.
Varje gång dessa steg gås igenom förundras jag av ett oundvikligt faktum. Det finns nämligen en universal sanning: Ju snyggare skor, desto obekvämare är de.
Varför är det så? Varför?
På en skala från 1 till 10 (där 10 är riktigt riktigt illa), hur sjuk i huvudet är man om man precis har köpt ett par strumpbyxor (som förmodligen går sönder efter en kvälls dansande) för 500 kronor?
Jag vill säga 5, men jag har en känsla av att det är fel svar.
Under himlen på Picadilly Circus frågade du och jag sa ja.
Det var säkerhet i frågan och tveksamhet i svaret.
Ringen var gammal men tanken var ny.
Kärleken var gammal men tvekan var ny.
Under himlen på Tivoli frågade du och jag sa ja.
Det var säkerhet i frågan och tveksamhet i svaret.
Ringen var ny men tanken var gammal.
Kärleken var gammal och tvekan likaså.
Jag har blivit erbjuden ett nytt jobb.
Hela grejen är så konstig, det skulle innebära en helt ny branch, en helt ny titel, en helt ny… ja allt. Har förtfarande lite svårt att förstå varför de är så kåta på mig, men men, det är ju trevligt i och för sig.
Lön, villkor etc är bra, men jag vet inte. Vill jag verkligen lämna modebranchen? IT-branchen känns så oerhört osexig (förlåt alla som jag nu förmodligen förolämpar). I don’t know, I really don’t know.
Men samtidigt är jag så trött på personalpolitiken inom modebranchen. Jag är trött på att i stort sett uteslutande arbeta med kvinnor. Jag är trött på att min lön inte riktigt är i proportion med samma typ av tjänst inom andra brancher.
What to do. What to do?
Den vackraste textraden någonsin:
/I promise you I will love you for your mistakes/
Problemet är bara att jag har hört fel, hela tiden. Textraden är nämligen:
/I promise you I will learn from my mistakes/
(Coldplay, Fix you)
Jag känner mig lurad.
 | Linda på Till alla er som… |
 | Alley Cat på Till alla er som… |
 | Dr Phil på Till alla er som… |
 | Förnuft & Känsla på Till alla er som… |
 | Snäckan på Till alla er som… |
