Jag tassar runt på tå. Jag lindar bomull runt alla mina ord.
Varje gång jag ser på mr J ser jag smärtan i hans ögon. Gråten som ligger så nära…
Viljan att vi ska hitta en väg ut ur det här använder vi som fundament, men utan verktyg eller ork är det svårt att veta var och hur vi ska börja bygga. Men vi försöker, ja fy fan vad vi försöker.
In the meanwhile tassar jag runt lite till, lindar bomull runt alla ord jag säger och ber till Gud att detta jobbiga ska gå över.
Min dåvarande själsfrände S och jag hade bestämt att vi skulle träffas klockan 23:00. Det var en extremt kall kväll så vi hade pälsat på oss ordentligt. Raggsockor, dubbla vantar, pantalonger…
Våra föräldrar tyckte vi var galna. Och vi förstörde/ändrade/avbröt viktiga familjetraditioner genom vårt ”uppdrag”. Men det går inte att stoppa två upp-över-öronen-förälskade tonårstjejer från att göra det de känner i sina hjärtan att de måste göra. Så vi träffades 23:00. Och vi pulsade oss ut i natten genom snön, för det var snö på marken den julen, fastän vi befann oss i södra Sverige.
Jag minns hur vi smög oss fram. Först till huset där den pojken (ja, det var en pojke nu när jag ser tillbaka på det) bodde. Han var min första stora kärlek. Jag älskade honom, ja gud vad jag älskade. Det var förutsättningslös kärlek. Det var naiv kärlek. Det var jag-gör-vad-som-helst-för-att-bara-få-se-dig-även-om-du-inte-känner-likadant-kärlek.
Så vi stod utanför hans fönster, en bit bort så att han inte skulle kunna se mig. När han gick förbi tappade jag andan. En tår föll. Och som mitt hjärta slog. Det var minst 15 minusgrader men det kände jag inte. Och S stod troget bredvid, som en riktig själsfrände, och väntade, för hon visste att det snart skulle bli hennes tur.
En halvtimme senare vandrade vi bort till det hus där S:s första stora kärlek bodde. Hon älskade honom, ja gud vad hon älskade. Det var förutsättningslös kärlek. Det var naiv kärlek. Det var hon-gör-vad-som-helst-för-att-bara-få-se-honom-även-om-han-inte-känner-likadant -kärlek.
Även där stod vi utanför hans fönster, en bit bort så att han inte skulle se henne. Han gick aldrig förbi. Men en tår föll likafullt. Och som hennes hjärta slog. Det var minst 15 minusgrader men det kände hon inte. Och jag stod troget bredvid, som en riktig själsfrände, och väntade, för jag visste att min tur redan hade varit.
S trampade in ”Jag älskar dig” i snön på gatan utanför hennes kärleks hus. Senare skulle vi i panik gå tillbaka för att sudda ut det (tänk om han skulle förstått att hon varit där, hemska tanke!) men just där och då var det väldigt romantiskt. Och S och jag såg på varandra. Vi var de enda som förstod. Två hjärtan som slog på samma sätt men för olika objekt.
Elva år senare åker jag förbi hans hus. Nej, det ligger inte på vägen till något annat. Nej, det är inte första gången. Men det var första gången jag såg honom stå där i fönstret, sedan den där kvällen. Och ja, jag tappade andan. Gammal kärlek rostar, men aldrig helt.
Och S? Nej, hon är inte min själsfrände längre; jag är inte ens säker på att vi förstår varandra längre. Men få människor har förstått mig så som hon gjorde den kvällen. Och sådan vänskap kanske dammar, men den rostar aldrig.
Besöket tog tre minuter. Läkaren var hur trevlig som helst, hon tittade mig i halsen, sa: ”Det är ingen poäng att ta en odling, den kommer ändå inte visa något, så jag ger dig pencillin på direkten”. Efter kom så standardkommentaren ”Hur länge vill du vara sjukskriven?” (allt på norska såklart).
Å, världens mest plikttrogna människa, men som för tillfället är förbannad på sin chef, sa ”till årskiftet”. Så länge har jag aldrig varit sjuk. Och för en halsfluss, hahaha.
Jag kommer förmodligen få dåligt samvete imorgon och jobba hela helgen och hela nästa vecka med, men vad fan, det var skönt för stunden. Och det bästa är att min chef blev ännu mer förbannad, vägrar prata med mig och sitter nu på sitt kontor och surar. Är det inte helt otroligt att mitt företag har lyckats få 87 butiker i Norge att fungera med en sådan VD?
Well, well. Oslo – Arrivederci! Göteborg, julfirande, Mr J och presenter: Here I come!
Tillägg efter publicering:
Jo förresten, jag har varit sjuk längre än såhär. Jag var väldigt sjuk väldigt länge som barn, men det är en annan historia.
Dessutom, i Norge får man 100% ersättning när man är sjuk. Så detta svider bara för mitt företag, inte för min julkassa…
Jag är sjuk. Sjuk!
Nu är det faktiskt lite synd om mig. Jag ska till doktorn klockan 10:20. Min kollega blev så irriterad över mitt hostande att hon ringde och bokade in en tid, mot min vilja.
Jag är riktigt rädd för 2 saker här i livet. Fiskar och läkare. Och nu måste jag möta den ena öga mot öga. Kalla kårar är bara förnamnet.
Nu ber jag bara till en högre makt att jag inte får ett akvarie i julklapp; för så mycket ondska förtjänar jag faktiskt inte!
Konduktören blev inte förbannad på mig i fredags. Men idag, på väg tillbaka till Oslo, spillde jag ut en hel kopp varm choklad på golvet inne i tåget, vilket rann fram och tillbaka, in och under en massa säten. Jag tillbringade därför en kvart på alla fyra, med mina fellow tågresenärer irriterat stirrandes mig i nacken, torkandes upp det jag kunde.
Dessutom har jag ont i halsen.
Det är inte synd om mig.
Jag har lite dubbla känslor inför min blogg just nu. Jag skulle vilja kunna vara ännu ärligare och naknare än vad jag redan är, men jag kan inte. Inte för att jag inte vågar, utan för att jag är rädd för att såra andra. Jag vill inte blotta mig helt för även om det jag känner/tänker/gör bara är för stunden, så präntas det fast, i och med jag att jag skriver ner det, för andra, för alltid. Och jag vill inte göra andra mer illa än jag redan gjort. Dessutom skulle ju denna blogg bli en rapport från Norge, inte en rapport från Å:s tankar.
Jag har funderat på att öppna en till blogg, utan att tala om det för de jag känner IRL, bara för att kunna skriva av mig helt, men det skulle kännas som att fuska mig förbi problemet. Eller?
Jag vet inte, men jag känner mig begränsad. Kanske det även märks på mitt skrivande, vad vet jag?
Klockan är 22:30 och jag sitter fortfarande kvar på jobbet. Jag har varit här sedan 07:30 imorse. Jag borde gått hem för flera timmar sedan. Särskilt efter min kvinnliga (nåja, i alla fall teoretiskt sett) chefs kommentar tidigare under dagen:
”Men den statistiken kan du ju inte jämföra din lön med. Där finns ju även mäns lönenivåer representerade”
Det är inte ofta jag får ett utbrott på jobbet. Sist var ca 2 år sedan. Men när det lilla monstret i Å väcks, så får man banne mig passa sig. Mitt utbrott, om än välförtjänat, uppskattades dock inte av min chef. Ibland får man kanske vara lite smidig, men det är tyvärr inte jag.
Så nu har jag, på mindre än 2 veckor, på lite olika sätt, gjort tre personer riktigt förbannade på mig ; Mr J, den andre mannen och min chef. Planen var väl inte riktigt att jag skulle ödelägga hela mitt liv, men har jag väl börjat så finns det tydligen ingen begränsning. Då är det väl bara tågkonduktören jag ska reta upp imorgon också.
To be continued…
Jag åker hem till Göteborg imorgon. Mr J:s mamma och hans tre systrar ska komma på besök över helgen och vi har inte berättat något för dem eftersom jag inte vet vad jag vill.
Det ska bli både skönt och jobbigt att åka hem. Jag ser fram emot att träffa mr J. Jag ser inte fram emot våra eventuellt jobbiga diskussioner. Men de måste väl till antar jag. Det är bara så svårt när jag inte vet någonting.
Det ska bli kul att träffa hans familj, men jag känner mig så otroligt falsk och skyldig så jag vet inte hur jag ska kunna se dem i ögonen. Men det är ju inte dem jag har gått bakom ryggen på, jag försöker i alla fall tänka så.
Anywho, jag försöker få upp min lön just nu. I vanliga fall hatar jag sådanan diskussioner men just nu är det skönt att ha en chef att avreagera sig på. Jag drar fram all norsk statistik jag kan hitta, hon kontrar med skitargument. 11% föreslår hon, jag vill ha 20%. Är jag orimlig? Förmodligen? Men vad fan, don’t blame me for not trying.
Det är festtider på gång. Som kvinna och modeintresserad innebär det bara ben. Det är lönlöst att raka benen eftersom det måste göras dagligen (och jag bara skär mig) så jag har valt att vaxa mina. Eftersom jag är ganska klemig när det gäller smärta så går jag till salong, där jag tvingar mig själv att bita ihop och inte gråta.
Nyligen var det dax igen. För första gången på en norsk salong. Priserna var helt ok så jag kikade lite på andra alternativ. Och jag tänkte ”vad fan, hur mycket ondare kan det göra att även vaxa underredet samtidigt”?
Många uppfattar mig som en intelligent kvinna. Tydligen bör detta omvärderas.
Jag började gråta på britsen, så förbannat ont gjorde det. Det var helt klart det mest förnedrande jag varit med om och språksvårigheterna hjälpte inte. Att lämna lite innebär tydligen inte samma sak för mig som för en mycket vacker norsk vaxerska.
Resultatet blev som följer:
Jag ser ut som en prickig korv. En prickig korv med en kort, smal landningsbana.
Jag önskar att jag kunde säga att jag har hittat det jag söker efter. Eller att jag har insett att allt bara var en kris och att jag vill glömma, lämna och gå vidare.
Men så är det inte, inte än i alla fall. Det här är tyvärr ingen film. Det här är mitt liv och mina känslor. Jag kan inte snabbspola framåt eller läsa på baksidan av fodralet att allt kommer sluta lyckligt. För jag vet inte.
Men jag är så glad att jag åkte till Rom. Vissa saker klarnade, andra blev grumligare. Men jag känner ändå att jag går framåt, om än sakta. Så jag gör ett bokslut nu, för att få mina tankar att klarna. Det jag vet så här långt är följande:
Är jag orättvis? Är jag elak? Förmodligen. Men jag ser ingen annan lösning just nu…
 | Linda på Till alla er som… |
 | Alley Cat på Till alla er som… |
 | Dr Phil på Till alla er som… |
 | Förnuft & Känsla på Till alla er som… |
 | Snäckan på Till alla er som… |
