Long time no see lördag, 22 juli, 2006

Jag är inte död om ni trodde det. Jag har varit sjuk och nu är jag på semester. Men eftersom det är så svårt att hålla sig borta från datorn är jag nu tillbaka en kort stund.

Några uppdateringar:

• Oslos likningskontor skickade tillbaka mina ansökningshandlingar till Sverige, IGEN. Nu ansåg de att mitt folkbokföringsintyg samt körkort inte räckte som bevis för att jag var svensk medborgare (fast jag frågade vikarien 711 gånger om de inte skulle ha en kopia på mitt pass). Så jag fick ta mig ner till Notarius Publicus i Göteborg och få en vidimerad kopia på mitt pass som jag sedan skickade in. Kopian kostade 370 SEK.
• Jag har upptäckt en av de bästa fördelarna med att jobba i Norge. Vid sjukdom har man ingen karensdag och dessutom får man 100% av sin lön. Resultat: mitt företag har en sjukfrånvaro i Norge på 12,5% jämfört med 3,5% i Sverige.
• Förseningen på tåglinjen mellan Oslo och Göteborg var ingen engångsföreteelse.
• Min lägenhet i Norge är hårdvaluta. Halva min bekantskapskrets har bokat in helger framöver. Funderar på att sätta en burk på bordet där de får lägga pengar till de skäms. Jag är ändå inget Bed and breakfast.
• Jag har förmodligen en läcka i mitt badrum i Norge. Vaktmästaren i min trappuppgång ringde igår och sa att de skulle bryta upp mitt fönster för att ta sig in och kolla eftersom alla nycklar är i Sverige.

Annars är allt bra. Over and out.

Person utan nummer tisdag, 11 juli, 2006

I Norge är man ingen om man inte har ett norskt personnummer. Det går exempelvis inte att få ett bakkonto utan personnummer och utan bankkonto är det svårt att betala räkningar etc.

För att som utlänning få ett norskt personnummer måste man vända sig till sitt likningskontor, i mitt fall Oslo likningskontor. Jag, som har lite speciella omständigheter (ska ha pendlarstatus vilket inte alltid är helt enkelt att få), måste lämna in speciella dokument för att få mitt personnummer. Mitt företags affärsjurister har varit inblandade för att all dokumentation skulle bli rätt men så i fredags kom en överaskning på posten.

Vi hade missat att skicka med ett dokument. Oslo likningskontor behövde en kopia på mitt körkort för att de skulle vara säkra på att jag var jag.

Naturligtvis skickade de handlingarna till min svenska adress, bara för att hela hanteringen skulle ta lite extra lång tid antar jag. Så först idag kunde jag åka in personligen till deras kontor för att visa mitt körkort. Det tog mig 2 timmar av min arbetstid att ta mig dit, vänta och sedan åka tillbaka till jobbet. Själva kopieringen av körkortet tog ca en minut.

Red tape anyone?

Lärdom nummer fyra: Läs alltid det finstilta när det gäller norska dokument, även om du tror att din advokat har koll på den byråkratiska djungeln.

Togreise fredag, 7 juli, 2006

Jag har åkt mycket tåg i mina dar.

Eftersom mina föräldrar separerade när jag var fem och flyttade 50 mil ifrån varandra har tågresor varit en stor del av min uppväxt. Dessutom har jag pendlat till och från olika jobb med tåg samt varit ute och tågluffat. Med andra ord har jag varit med om det mesta som kan hända på tåg.

Exempel:

• Jag har satt mig på fel tåg.
• Jag har blivit bestulen på tåg.
• Jar har lyckat kissa ner mig på toaletten på ett tåg. (faktiskt en riktigt rolig historia, får nog återkomma till den vid ett senare tillfälle)
• Jag har blivit uppraggad på tåg
• Jag har missat tåg eftersom jag inte förstod att det var det tåget jag skulle med
• Jag har blivit magsjuk på tåg

Men gårdagens tågresa slog det mesta.

Jag skulle nämligen åka hem till Sverige en dag tidigare hade jag tänkt. Klockan 17 skulle tåget avgå från Oslo Jernbanestasjon. Lite sen som jag var, kom jag till tåget springandes och hann precis sätta mig i komfortvagnen (den enda vagnen man har garanterad platsbiljett på norska tåg). Direkt ropades det upp i högtalarna att ett tåg hade spårat ut och att vi därför skulle åka en omväg på den norska sidan.

Det blev lite mer komplicerat än så.

Vi åkte fram och tillbaka på den norska sidan fram till ca 20:30 (vi skulle varit framme i Göteborg vid 20:55). Väl på den svenska sidan fick vi stå still i en halvtimme eftersom ett mötande tåg var på väg. I Öxnared fick vi sedan gå av tåget eftersom en bro inte fungerade. Där fick vi vänta på bussar som skulle ta oss vidare.

Vi var åtta personer som inte fick plats på den första bussen varpå vi satte oss på buss nummer två. Busschaffören vägrade köra längre än till Trollhättan så där fick vi gå av, utan att veta hur vi skulle komma vidare. Av en händelse stod ett tåg inne på stationen som skulle till vagnhallen i Göteborg och fastän de inte hade något avtal med NSB (vilket konduktören påpekade fler gånger än nödvändigt) fick vi följa med. Vid 23:30 stapplade jag in hemma, där en förvånad J tog emot mig (han visste inte om att jag skulle komma hem tidigare).

Roligast av allt var ändå att jag hade en amerikansk familj som sällskap hela vägen och de kommenterade oavbutet: Oh, what an adventure. Amazing! This could never happen in the US.

Editerat tillägg till ovanstående: Nu har även syrran kommenterat mina tågresor. Jag har bara en kommentar: Jag är inte otursförföjd, jag lever bara ett väldigt spännande liv…

Kasta sten i glashus torsdag, 6 juli, 2006

Så här på sommaren, när tidningarna har lite att skriva om, brukar diskussionen om polska byggnadsarbetare i Sverige alltid dyka upp. Oftast är artiklarna skrivna med mycket negativa undertoner och Byggnads brukar gå i bräschen och ”värna” om de polska arbetarnas rättigheter (läs: de svenska kollektivavtalen). Frågan är bara om det verkligen är detta de oroar sig över och inte deras egna jobb…

Aldrig talas det på samma sätt om alla svenskar som åker utomlands för att tjäna sig en extra hacka, vilket jag tycker är väldigt intressant.

Här i Oslo kryllar det av svenska opportunister. Det är i stort sett omöjligt att gå in i en butik eller restaurang utan att mötas av en svensk servitris/butiksbiträde. Mitt företag hyr tex alltid in svenska snickare när vi ska bygga om/öppna en ny butik. På fiskrenserier kan du i stort sett bara hitta gamla norska tanter och svenska ungdomar.

Varför? Tre anledningar: svenskarna tar jobb norrmännen inte vill ha, de är villiga att jobba hårdare samt mer och de kostar mindre.

Min fråga är därför: Vad är skillnaden? Var är rabaldret?

U eller O? torsdag, 6 juli, 2006

Efter att ha tillbringat den senaste månaden i utkanten av den civiliserade bebyggelsen, dvs Oslo har jag upptäckt en delvis intressant skillnad mellan svenskan och norskan (i alla fall om man som min syster är språkfascist).

Där svenskan använder o använder norskan ofta u, och vice versa.

Exempel (svenska – norska):
Dagens dubbel – Dagens dobbel
Oanade komplikationer – Uanede komplikasjoner

Dessutom byter de ofta ut en mot et (ett).

Intresseklubben antecknar, som man sa på 80-talet…

Go Oslo Go måndag, 3 juli, 2006

I lördags bar det så av till ECC (European Cheerleading Championschips). Det tog ett tag att hitta dit, närmare bestämt 1,5 timme, men så är det när mr J envetet vägrar fråga om vägen (jag hittar, sluta tjata).

Eftersom jag inte är världens bästa fotograf kommer här några bilder från ECC:s hemsida samt en spotfotograf som jag inte vågar nämna för då får jag fömodligen betala dyga copyrightavgifter…

Det visade sig att de japanska lagen var där som gäster. För er information kan jag meddela att de i alla fall sopade de andra lagen av banan.