Min familj är inte som alla andra.
Jag vet att alla säger det men min är verkligen …. annorlunda.
Mina föräldrar separerade när jag precis skulle fylla fem. Min mamma hade träffat en annan och för att leva med honon tog hon mig, min syster (som då var 2, 5) och flyttade 50 mil bort från vår pappa. För att krångla till det lite till så kanska jag borde tala om att min mamma bodde i fosterhem när hon var tonåring. Mannen som hon blivit hals över öronen förälskad i och som vi nu skulle flytta till var hennes tidigare fosterbror.
But it doesn’t end there.
Min så kallade låtsaspappa var dessutom alkolist. Nu vet jag att det finns en massa fördomar kring det ordet och jag är inte här för att försvara eller slå ner på sjukdomen men så var det. Och eftersom jag var äldst i en syskonskara av tre (han hade en son som var ett år yngre än jag) så blev jag mammas bundsförvant och mina syskons stöttepelare under de tider som han mådde som värst. Mamma mådde dessa tider ändå värre.
Min pappa var ganska osynlig under hela min uppväxt. Jag hade alltid ett mycket större behov än min syster av att han skulle se mig, älska mig, sakna mig. Men det blev aldrig så.
Men jag hatar människor som beskriver sig som offer så det har jag alltid vägrat att göra. Vad jag försöker förklara är att mitt förhållande till min familj kanske inte är helt bra.
Mamma har jag svårt att förhålla mig till. Jag blir lätt arg och irriterad på henne och har svårt för att alltid förstå hennes verklighet. Ändå älskar jag henne något fruktansvärt och skulle inte vilja något hellre än att jag skulle kunna vända mig till henne när det är jobbigt. Men det gör jag inte.
Pappa har jag knappt någon kontakt med. Jag önskar att jag kunde tro att han älskade mig och att han önskade att vi hade bättre kontakt, men jag kan inte. Jag tror tyvärr inte att han känner så.
Min låtsaspappa och låtsasbror har jag idag ingen kontakt alls med. Jag saknar dom ibland, fast oftast inte.
Men så har vi min syster. Min älskade syster. Jag hoppas och önskar att hon vet hur jag känner för henne. Eftersom jag under så många år var en ställföreträdande mamma för henne kanske vårt förhållande inte riktigt är som andra systrars och jag tror mest det är mitt fel att det är så. Jag har svårt att lita på att hon ska klara sig ute i den vida världen och vill så gärna finnas där som ett stöd vid hennes sida hela tiden. Men hon är vuxen nu och klarar sig mycket bättre utan mig.
Det finns ingen i hela världen som precis förstår hur jag känner för övriga familjen förutom min syster. Men jag måste lära mig att släppa taget. Som hon själv sa en gång: ”Jag kan inte bara lära mig av dina misstag Å, jag måste får göra mina egna också”.
Så här på midsommaraftonsmorgon då jag är sentimental och tänker tillbaka så vill jag bara säga det här:
Du är den som gör att jag vågar tro på våra gener. Du är den som får mig våga vilja skaffa barn i framtiden. Jag älskar dig, även om jag inte alltid säger det.
Så, nu var det sagt. Back to reality, here I come.
